Lars Winnerbäck kåserer om tid

Nu har våren försiktigt börjat röra på sig. Det knastrar i träden,
det väller och forsar i vattendragen. Jag och min kompis Lisa borde
egentligen sitta vid ett sånt vattendrag och dricka en folköl och
filosofera lite.

Det har vi gjort varenda vår, tills nu. Nu har hon aldrig tid och jag
känner mig som en tjatig femåring när jag ringer.

"- Ska du med?"
"- Næ, tyvärr alltså, det är helt tjockt den här veckan."

Anledningen är alla prylar. Hennes multimediadator, laserskrivare,
hennes telefoner, hennes microvågsugn, fax, tvättmaskin, tumlare,
video, allt det där som skulle göra henne mer effektiv, och på så
sätt ge henne mer tid över har inte gett henne en enda minut till
eftertanke. Det är som att det bara går runt, runt. Och allt ska
göras på en gång.

Under tiden en tvätt är i maskin ser hon till att läsa och skicka
sina mail. Äta en microvärmd pirog, betala räkningar och skriva
två artiklar. Det tar tre timmar. Och man kan tycka att allting
borde vara gjort för dagen då men det vara fortsätter.

Det är som ett obegripligt mattetal. Hon jobbar och pysslar och
fixar dygnet runt på så snabba, effektiva sätt och man tycker
att det borde bli så fantastiskt mycket gjort. Men det blir inte det.
Det enda som blir kvar är tio minuter för lite och ett samtal till
mig där hon säger "- Jag hann inte, jag måste jobba imorgon också."

Och våren är här nu. Och jag funderar nästan på att sätta in en
kontaktannons. "Ledig sökes för ingenting." eller "Tid sökes till
mina vänner", "Lisas prylar säljes. Jag finnes.", "Microvågsugn
bytes mot lugn och ro. Vår finnes.", "Multimediadator bytes mot
en folköl om vädret tillåter."

Jag sitter framför mig trådlösa telefon och väntar på att nån ska
ringa. Nån, innan mörkret faller. Innan Ally McBeal.

Det är vår i Stockholm. Det är krig i Kosovo. Jag röjer minor på
datorn och väntar på att Lisa ska ringa och säga "- Jag är ledig nu,
vi går ut.". Jag ringer henne och lämnar ett meddelande igen.
Jag måste ut. Jag måste ses.

Men vårmörkret sveper in över faxar och datorer och människor sätter
sig i sina bilar och köar sig hem. Snart är tvätten klar och det är
dags att laga mat. Ally McBeal börjar om en timme och sen händer det
ingenting mer. Det är en dag imorgon också. Det är så mycket som
tydligen måste göras. Det görs så fort att man hinner med fyra saker
till.

Och våren är här nu och pollen och solen och promenadvägarna och
utsikten och datorerna och alla måsten. Och Lisa ringer. Hon låter
glad. "- Det är vår ute." säger hon. "- Hur vet du det?" säger jag.