LW - Om att resa (från Transit i P3)

Nästan alla jag känner har bott utomlands nångång. Nästan alla jag känner har rest runt i Europa, en del runt hela jorden. Nästan alla jag känner har drömmar om att resa. Men inte jag.

Jag har suttit här i Sverige och sett människor komma och gå, åka och återvända, drömma sig bort och längta hem. Vad ska ni göra med era minnen och fotoalbum? vad ska ni göra med era erfarenheten och souvenirer? Varför åker ni så mycket? Varför stannar ni så lite? Varför har jag aldrig haft samma längtan?

Jag har så många vykort från er, så många brev och mail. Har ni blivit klokare? Har ni hittat vad ni sökte? Vart ska ni nästa gång?

Ibland frågar dom om inte jag ska med.

"- Njaa.", säger jag.
"- Du vet jag har ju den där skivan att göra färdigt. Och så lägenheten. Så måste jag ju repa och spela och så har jag ju det här med P3 ni vet, Transit, människor i rörelse."

Så det blir liksom aldrig av. Men jag har ju mitt. Ett jobb. Jag behöver det 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan, och så läser jag alla vykort. Var är ni på väg nånstans? tänker jag.

Flyr ni från nåt eller är ni på upptäcktsfärd? Tar ni in nånting? Det verkar ju så driftigt det där med att resa, så självständigt och moget och äventyrligt.

Det verkar ju så tamt det där med att ha ett jobb, att stanna, att nöja sig och köpa en soffa.

Runt jul brukar alla komma hem till Linköping. Jag också, för jag bor i Stockholm nu.

När jag åker hem i mellandagarna och då är alla där. Vi ses på Platens bar där man inte kan höra vad nån säger och så frågar vi:

"- Hur var det i Spanien?"
"- Va?"
"- Spanien, Hur var det?"
"- Nä, Portugal."
"- Va?"
"- Jag var i Portugal."
"- Jaha, hur var det?"
"- Va?"
"- Var det kul?"
"- Ja, tack, vad gör du själv? Bor du kvar i... vad hette det? Fruängen?"
"- Va?"
"- Fruängen?"
"- Ja, just det, nae, nae, jag har flyttat."
"- Jaha."

Sen åker dom igen. Jag tänker att dom måste få en väldigt massa intryck. Det tycker jag att jag får hela tiden men jag är ju bara hemma i Stockholm. Jag tänker att dom måste ta till sig så mycket, men aldrig har jag fått se dom dansa magdans eller röka vattenpipa, eller ens höra dom prata franska.

"- Fan, det är skönt att va tillbaka i Sverige alltså. Varma duschar och skor inomhus folk man kan prata med på riktigt." säger dom oftast.

"- Äsch!" säger jag. "- Det är som det är, som vanligt." Sen åker dom igen.

Denna rastlöshet. Jag undrar så mycket vad dom gör, alltså på riktigt. Bakom vykorten och fotoalbumen. Vilka är dom när dom är utomlands?

Jag undrar, så när ni nu hör det här sitter jag, Lars Winnerbäck och sveper medan flygplanet jag sitter på landar strax utanför London.

Nu åker jag. Nu ska jag hälsa på dom. Nu ska jag se nåt. Nu ska jag få en erfarenhet. Nu ska jag ta den där ölen i Hyde Park. En pint på nån uteservering om vädret håller i sig. Jag ska se broarna och Big Ben, på riktigt. Nu åker jag. Men jag är tillbaks nästa vecka, här, i transit, i P3.

Leirgrop vinterstid

Så koselig kan det være ved bålet midt i kaldeste januar.

Oppdal så klart

I helga debuterte jeg i NM-sammenheng i curling. De andre gutta på laget dro oppover til Oppdal på torsdag, mens jeg drøyde det til fredag. Jeg satte meg på toget på Oslo S ganske så tidlig,og ble møtt av en ganske bitter konduktør som mente jeg burde kjøpt billett på forhånd.
-Ha en fortsatt god dag du også!
Sola skinte langs Mjøsa og videre oppover Gudbrandsdalen. Spesielt fint var det når toget stoppet på Kvitfjell. Jeg hørte mye på Singel-albumet til Winnerbäck og ellers gode klassikere fra forskjellige artister.

Da jeg ankom Oppdal, var været fortsatt bra,så jeg ruslet bort til curlinghallen der gutta var i gang med sin tredje match. Med èn seier og ett tap i bagen fra tidligere i turneringen var det en ganske så viktig match mot Bygdøy-guttene Rølvåg. Røllis dro for kort på siste stein,og alle hjertene gledet seg! Ny match fredag ettermiddag, mot team Andreassen. Vi spilte dårlig,og tapte fortjent. Fredag kveld spilte vi kort med Ingrid og Marte, Stensrud viste gode skills på "Selbu-wisten"!

Lørdag morgen var jeg oppe klokka 0610, etter å ha tapt stein-saks-papir om hvem som måtte først i dusjen. Morgenkamp mot haldensere klokka 0800. Ingen av oss spilte stort,og vi var aldri i nærheten av å slå team Lilledal. Dermed stod vi med 3 tap,og endte på en 8.plass. Den sportslige målsettingen var nådd.

Nå gjenstod bare det sosiale aspektet med ei helg på Oppdal. Det startet med en bowlingmatch med høy tenning. Jeg fikk blant annet flere advarsler fra en litt småvarm Skogen. Dette skulle bare være begynnelsen. Jeg og Andrij ville kose oss med en lett Liverpool-seier, men måtte se at Barnsley overraskende nok tok skalpen fra de røde. Da var det bare èn utvei.

Vi var innom NM-banketten og Furua hilste blant annet på en mann med mange hatter og en glødende onkel Tottis! Slørstad`n bekreftet at ikke alt i Praha var gratis, men ville ikke være mer spesifik enn det. Etterhvert ramlet vi inn på Nor&Ne, og der var det en bar. Den benyttet vi oss av. Skogen var i håndstående i løpet av kvelden, mens Maggie tok det litt roligere. Andrij fikk i tillegg anbefalt enkelte NM-deltagere å legge opp umiddelbart. Onkel Tottis hadde nå begynt å gå i sirkler.

Da vi ankom sovesalen kl 0330, satte Boggen og Alfsen i gang med å diskutere Mascherano og Reina, mens jeg smurte meg fire skiver med makrell i tomat. Skogen var fortsatt het.

Da vi våknet søndag, var det bare å rydde og komme seg i bilen. På Dovrefjell tok laget tak, og avkjølte Jokke med en god, gammeldags snøburing. Dombås bød på baguett denne gangen også, mens Gudbrandsdalen ble brukt til geografi-kunnskapstest. Plutselig var vi på Hamar, og turen var over. Tida går fryktelig fort når man har det artig, for noen går det så fort at man ikke husker det engang...

Vellykket planleggingsdag

Torsdag hadde jeg ansvaret for et opplegg på planleggingsdagen for de barnehageansatte i Alna bydel. Totalt var det ca 400 stk som skulle aktiviseres. Jeg hadde med meg mange gode hjelpere, og værguden var også med på laget. Jeg skulle styre det som skjedde utendørs, mens Øyvind Røsland hadde opplegget innendørs med foredrag på Idrettshøgskolen.

Andrè Kroglund, Ole-Wilhelm Norseng, Lasse Hoel, Vidar Kolloen, Marte Skogsrud, Åsa Finstad, Haakon Korsnes, Anders Hovde og Tommy Åsen - tusen takk!

Her følger noen bilder fra aktivitetene ute:

Det virket som om folk storkoste seg, og vi fikk mange positive tilbakemeldinger både underveis og i etterkant. Kanskje det her er noe å bygge videre på? Uansett var det veldig lærerikt, jeg gjorde meg mange nyttige erfaringer som jeg skal ta med meg videre.

Lars Winnerbäck kåserer om "att älska sig själv"

Jeg tror det bor en Jonathan i alle. Vi må bare tørre å sette pris på han. Tør du? Jeg kom over et bra kåseri LW skrev sent på 90-tallet. Det synes jeg var ganske godt skrevet.

Du har ett ansvar i livet. Att älska dig själv, så gott du kan.
Det är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag och din enda möjlighet.
Ingen annan än du själv är skyldig att göra dig lycklig.
Det är svårt. För dom som inte lyckats blir fulla av avund och gör allt för att du inte ska kunna älska dig själv.

Dom ger till exempel ut tidningar med perfekta människor i för att fådig att inse att du inte duger. Dom tar vara på ditt tvivel och använder det när dom ska sälja bindor och rakhyvlar och deodoranter.

Men lika lite som du är skyldig dom lycka är du skyldig till deras olycka.
Du har bara dig själv och ditt enda uppdrag är att vara du.
Om du inte lyckats förut kan det vara en strålande bra årstid att börja på.

Livet är en ensam-grej. Allting har ett slut. Påsklovet har ett slut, sommaren,en bra film har ett slut. Och när det är över är du ensam igen.

Då och då är du ensam.
Det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten och du måste älska den.
För om du gör det kan allt annat få vara hur bäckligt som helst.

Framtiden kan vara ett orosmoln. Vi får höra så mycket olika saker om framtiden.Vi vet ingenting och försöker måla upp scenarion och skräckexempel och troliga situationer.

Där har vi nog mycket att lära av guldfisken. Den vet ingenting om framtiden. Undrar inte och oroas inte. En guldfisk älskar sig själv. En guldfisk lever i nuet.
Den har, vad jag har hört, ett minne på 5 sekunder, ungefär.
Det har ju inte människan. Vi har ju ett fantastikt minne. Men det kan tyckas ganska meningslöst om vi ältade istället för att bara låta det vara.

Att älska sig själv är ingen "satsa på dig själv"-grej. Det är en "du duger som du är"-grej. Det får inte förväxlas med egoism eller djungelns lag.
Alla jag träffar, allt jag ser och allt jag hör är ju ingredienser i mitt liv.
Det liv som jag har skyldig att älska och vårda. Jag är inte så bra på det, men
jag jobbar på det.

Ingenting är egentligen särskilt högtidligt eller glamoröst. Det blir vad man gör det till. Och snart har jag använt varenda högtravande klyscha som finns att tillgå. Det är underligt hur vissa meningar blir klyscher, bara för att dom sagts många gånger. Hur ord blir innehållslösa inte för att dom har har upplevts utanför att dom har slitits verbalt.

Det är dags att uppleva klyschorna. För det är bättre med en fågel i handen än tio i skogen. Det är det. Man måste stå på sig.

Och nu, i slutet av 90-talet när kvantitet går före kvalitet. Dom snabba klippens tid. Den hetsiga kroppsfixeringens tid. Dom tomma löftenas tid. Den innehållslösa humorns tid. Det är en tid som behöver så mycket ordspråk och klyschor över sig. Så mycket att vi snart kanske kan börja leva efter dom. Att vi snart kan börja älska oss själva.

Lars Winnerbäck kåserer om tid

Nu har våren försiktigt börjat röra på sig. Det knastrar i träden,
det väller och forsar i vattendragen. Jag och min kompis Lisa borde
egentligen sitta vid ett sånt vattendrag och dricka en folköl och
filosofera lite.

Det har vi gjort varenda vår, tills nu. Nu har hon aldrig tid och jag
känner mig som en tjatig femåring när jag ringer.

"- Ska du med?"
"- Næ, tyvärr alltså, det är helt tjockt den här veckan."

Anledningen är alla prylar. Hennes multimediadator, laserskrivare,
hennes telefoner, hennes microvågsugn, fax, tvättmaskin, tumlare,
video, allt det där som skulle göra henne mer effektiv, och på så
sätt ge henne mer tid över har inte gett henne en enda minut till
eftertanke. Det är som att det bara går runt, runt. Och allt ska
göras på en gång.

Under tiden en tvätt är i maskin ser hon till att läsa och skicka
sina mail. Äta en microvärmd pirog, betala räkningar och skriva
två artiklar. Det tar tre timmar. Och man kan tycka att allting
borde vara gjort för dagen då men det vara fortsätter.

Det är som ett obegripligt mattetal. Hon jobbar och pysslar och
fixar dygnet runt på så snabba, effektiva sätt och man tycker
att det borde bli så fantastiskt mycket gjort. Men det blir inte det.
Det enda som blir kvar är tio minuter för lite och ett samtal till
mig där hon säger "- Jag hann inte, jag måste jobba imorgon också."

Och våren är här nu. Och jag funderar nästan på att sätta in en
kontaktannons. "Ledig sökes för ingenting." eller "Tid sökes till
mina vänner", "Lisas prylar säljes. Jag finnes.", "Microvågsugn
bytes mot lugn och ro. Vår finnes.", "Multimediadator bytes mot
en folköl om vädret tillåter."

Jag sitter framför mig trådlösa telefon och väntar på att nån ska
ringa. Nån, innan mörkret faller. Innan Ally McBeal.

Det är vår i Stockholm. Det är krig i Kosovo. Jag röjer minor på
datorn och väntar på att Lisa ska ringa och säga "- Jag är ledig nu,
vi går ut.". Jag ringer henne och lämnar ett meddelande igen.
Jag måste ut. Jag måste ses.

Men vårmörkret sveper in över faxar och datorer och människor sätter
sig i sina bilar och köar sig hem. Snart är tvätten klar och det är
dags att laga mat. Ally McBeal börjar om en timme och sen händer det
ingenting mer. Det är en dag imorgon också. Det är så mycket som
tydligen måste göras. Det görs så fort att man hinner med fyra saker
till.

Och våren är här nu och pollen och solen och promenadvägarna och
utsikten och datorerna och alla måsten. Och Lisa ringer. Hon låter
glad. "- Det är vår ute." säger hon. "- Hur vet du det?" säger jag.